tisdag 31 maj 2011

När blir man tant?

Språk är intressant. Hur man uttrycker sig kan uppfattas så olika, beroende på vem mottagaren är och beroende på mottagarens referensram.

För ett tag sedan diskuterade jag och ett antal andra personer för och nackdelar med en nyanställning. I diskussionen använde jag "tant" och "farbror" istället för "man" och "kvinna" vilket uppfattades som nedvärderande av vissa. Det var inte min mening, och jag har bett om ursäkt, men det visar vilken laddning vissa ord har. Och om vikten av att kanske tänka på det innan man uttrycker sig, muntligt eller skriftligt.

När är det okej att säga "tant" och "farbror"? Är det någonsin okej? När blir man tant? Hur länge är det okej att säga "tjej" och "kille"? Skall man konsekvent säga "man" och "kvinna" istället, även om man tycker det låter stelt och konstigt? När slutar man att säga "pojke" och "flicka"? Skall vi kanske börja säga "hen" istället? Alla har vi olika referensramar kring detta, utifrån ålder och bakgrund. Det som uppfattas som okej av en generation kan uppfattas som stötande av en annan och det som uppfattas som stötande i en del av landet kan vara okej i en annan del.

Ett av de absolut fulaste orden i svenska språket (enligt mig) är yngling. Vem är en yngling? Och hur länge?

Ett exempel på hur ord växlar i betydelse och styrka är ordet "röta". I min värld betyder "röta" tur. Som i: "De vann, vilken röta!". I min mammas värld betyder "röta" otur. Det tog ett tag innan vi förstod att vi hade helt olika referensramar kring detta ord.

Oavsett ålder så kan man konstatera. Språk engagerar! Och det du har tänkt säga, kanske inte uppfattas som du hade tänkt dig, beroende på de andras referensramar.

Eller vad tycker du?

söndag 22 maj 2011

Gästinlägg - Tankar om tid

Utifrån mitt tidigare inlägg om tid och hur vi prioriterar vårt liv kommer här ett gästinlägg på ett liknande tema. Från min bror, som bor med sin familj i Peru och arbetar för Diakonia med Peru och Cuba som ansvarsområde.


Om tid.

Det kan synas ironiskt att detta inlägg Om tid skrives på Kuba, där tiden i vissa avseenden synes stå stilla. Då menar jag inte bara den alltjämt stora andelen amerikanska bilar från 50-talet som rullar på Havannas gator. En gammal – nedlåtande men icke desto mindre deskriptiv - CIA refräng lyder:

På Kuba har alla arbete men ingen arbetar

Ingen arbetar men alla produktionsmål uppfylls

Alla produktionsmål uppfylls men det finns inget i affärerna

Det finns inget i affärerna men alla har så de klarar sig

Alla har så de klarar sig men alla klagar över regimen

Alla klagar över regimen men alla deltar i 1 maj marschen till stöd för Fidel och Revolutionen[1]

Mycket har hänt, även på Kuba, sedan dess. Annat består. Syftet här är inte att granska brister rörande mänskliga rättigheter och demokrati eller lyfta fram styrkor gällande utbildning och hälsa. Jag vill resonera om tid. Eventuellt också om tid till vad?

När jag talar med lokala organisationer här berättar de hur män och kvinnor som deltar i organisationernas arbete på frivillig basis ser sig meroch mer bundna till sitt arbete (för att undvika uppsägning), vilket förhindrar större engagemang utanför arbetsplatsen. De pratar om att förlägga till helger och kvällar sådant organisationsarbete som de tidigare kunnat göra på ”betald”[2] arbetstid. Välkommen till vårvärld tänker jag, utan att dra på munnen.

Jag tänker på Sverige vars civila samhälle (organisationer och andra institutioner) givet en nästan unik dynamik och styrka åt demokratin och samhällstyrningen. Socialt kapital på statsvetarspråk, kittet som håller samhället samman kan man säga. Mina föräldrar var nog aktivt engagerade i sammanlagt 10-15 organisationer /föreningar på den tiden på Gotland. De var säkert ett undantag redan då och det finns lika säkert många liknande undantag nu. Jag tror också det finns stora skillnader mellan stad och land i denna fråga. Den generella tendensen är dock tydlig:

Personer i Sverige idag – statistiskt sett – har inte tid eller vill inte prioritera frivilligt engagemang i organisationer, föreningar eller inom politiken. Det handlar säkert om prioriteringar och att man inte delar de värderingar som partier eller organisationer står för men helt klart handlar det också om tid. Den (alltmer knappa) tiden påverkar också naturligtvis en mängd saker bortom engagemang i föreningen X, partiet Y eller organisationen Z.

Jag läser med viss sorg i DN en artikel som frågar om vi inte har tid för döden?[3] I Stockholm väntar man i snitt en månad med att begrava de nära och kära. Folk tar ogärna semester, man hade inte planerat att den döde skulle dö just då, vill skjuta på det så alla kan planera för att närvara. Jag förstår det men ändå inte. Är det en prioritering, handlar det om tid eller är det bara ett planerings- och kontrollbehov?

Det är väl numera allmänt vedertaget att det rimliga är att man arbetar minst 40 timmar i veckan, att familjer lämnar barnen på dagis när de fyllt 1 år och hämtar dem när de börjar skolan. De äldre lämnas på hemmet när de fyllt 80 eller 85 och hämtas till jordfästningen. Båda föräldrarna måste arbeta men det som tidigare var en relevant och viktig jämställdhetsfråga är nu en välfärdsfråga. Slantarna räcker sällan med endast ett lönekuvert till hushållet, oavsett vems det är – även om kvinnans ofattbart nog alltjämt är mindre än mannens. Ett lönekuvert som måste bidra till räntorna på lånen (finns det någon som amorterar?), maten, semestern och kläderna samt annan (oumbärlig?) konsumtion.

Vi har lärt oss att produktivitet är essensiellt och att vår tid är dyrbar. Ekonomisk tillväxt går från att vara ett viktigt bidrag – bland andra – för att nå utveckling till att jämställas med utveckling. Det är bara så man kan förstå att ”marknaden” reagerar negativt (!) på att den svenska statsskulden eller den amerikanska arbetslösheten sjunker. Det är bara så jag kan förstå att en SJ försening på 20 minuter överhuvudtaget ställer till förtret och när den sker regelbundet blir ett reellt problem, både för individen och för arbetsgivaren.

Salvador Dalí, 1931

Någon spelar oss ett spratt, eller rättare sagt något. För det är ett system och det är vi själva som håller i trådarna som får dockorna att dansa. Vi är både publik och aktör. Vissa har naturligtvis fler trådar och andra nästan inga, både ur ett svenskt och internationellt perspektiv men föreställningen rullar på.

Jag vill återta kontrollen över min egen tid. Jag vill lönearbeta 35 timmar i veckan, max. Jag vill vara med och påverka utvecklingen av landet där jag bor. Jag vill se mina barn växa upp utan att känna mig stressad och hjälpa till att ta hand om de som tog hand om mig. Jag tror att det är bra att kunna laga en klocka eller att gå till skomakaren. Jag vill ha ett kylskåp som håller i 50 år, minst. Jag tror att vår natur har ett egenvärde, som inte är ekonomiskt och som inte kan – någonsin – prissättas (vilket inte bör hindra medvetna och politiska beslut – tagna med den insikten – att påverka denna natur med ny infrastruktur eller utsläpp).

Jag vill inte springa i ekorrhjulet, inte leva på kredit och pantsätta min och min familjs (fram)tid. Jag vill inte att skolan skall konkurrensutsättas och vara vinstdrivande eller att patienterna på sjukhuset skall vara lönsamma. Jag vill att tiden skall räcka för våra lärare, sjuksköterskor, hemtjänst och socialsekreterare. Jag vill inte att läkaren skall titta mig i ögonen och säga till mig – igen – nästa gång jag åker till akuten, att endast 4% av sjukvården finansieras via patientavgifter. Jag vill inte – i fall någon tror det – rösta på Vänsterpartiet, inte heller på Moderaterna. Faktum är att min röst inte får begränsas till ett kryss på ett papper var fjärde år.

Jag tror att mycket handlar om drömmar och ogripbara tankar. Fast jag tror lika mycket handlar om aktiva val och konstant – konstruktivt – ifrågasättande. Vad har kylskåpet och skomakaren att göra med min tid? Vilket är mitt ansvar för en fungerande skola och sjukvård där jag bor? Jag tror inte att tid är pengar eller ens att arbete är pengar. Men avlönat arbete genererar nog – bland annat – pengar. Jag kan sälja mitt arbete men inte min tid. Om jag vill ha mer tid kan jag kanske minska lite på lönearbetet men då får jag också mindre pengar. Om jag har mindre pengar kanske jag skall granska mitt konsumtionsmönster? Kanske minska på mängden av märkeskläder, kreditkort, platta TV apparater och internationella semesterresor? I förbifarten ger jag en överhettad jord lite andrum. Kanske jag då också får möjlighet att ägna mer tid åt saker som jag verkligen vill prioritera, som familj, vänner och samhället där jag bor.

/ Magnus Hallbåter


[1] Fritt taget från boken ”Kuba” av Tomas Gustafsson.

[2] Genomsnittslönen på Kuba är 75-100 svenska kronor per månad.

söndag 8 maj 2011

Såpbubblor en försommardag

Yngsta dottern fick såpbubblor i present av farmor. Stor spön som gör stora bubblor.

Jättekul tycker barnen att jaga bubblorna i vinden.
Och att bara hålla upp spöet i luften och låta vinden göra sitt.

Att jaga och smälla.
Och att göra jättebubblor.

De stressade 70-talisterna


Sara Lomberg skriver i SVD, ett intressant inlägg om åldrar i arbetslivet. Hon börjar sin reflektion med att 35 år verkar vara den ultimata åldern att arbeta i Sverige. Den ålder då man är mest eftertraktad på arbetsmarknaden. Det är dock ofta svårt att få ihop ekvationen arbetsliv och familj just runt 35. Många är inne i hus-familjebildningsfas, och samtidigt som man skall göra karriär och visa framfötterna på jobbet skall man rodda hus och familj hemma.

Inte konstigt att de inte orkar skriver hon. Hon citerar Michael Strauss som har ett företag som heter Go Veteran: ”Allt sammantaget pekar på att alla ska vara 30 år, ha 20 års arbetserfarenhet, ha barn som aldrig är sjuka och dagis som är öppna 24timmar om dygnet och aldrig har temadagar.” Det är klart att man som person inte orkar med den situationen någon längre tid. För att inte tala om våra barn. Hur skall de orka?

I sista stycket beskriver Sara hur stressforskaren Tomas Danielsson hävdar att 70-talisterna är på väg mot en katastrof. De jobbar när de är sjuka, de slår på datorn för att jobba när barnen gått och lagt sig. Enligt Sara så varnar experter på landets stressmottagningar för en våg av 70-talister sommår dåligt. 70% av deras klienter är kvinnor mellan 35 och 50.

Jag är en av dem. En kvinna mellan 35 och 50, som jobbar för mycket samtidigt som jag försöker fixa hemma och skjutsa barn på olika aktiviteter. Och jag har varit väldigt trött senaste tiden. Det finns många stressmoment i min omgiving. Det är omorganisation och indragning av personal på jobbet, det är kollegor som inte orkar och mår dåligt, det är politiska sammanträden som drar in på kvällstid så att man måste låta någonannan hämta på dagis, det är helger som är fullbokade av aktiviteter.

Sen försöker vi hitta ledig tid på helgen också, där det går. Förr vilade man på söndagen från allt arbete, så är det inte längre. Gränsen mellan vardagens aktiviteter och helgens flyter ihop. Ibland tycker vi det är bra att inte barnen leker med en kompis, man kan må bra av att bara "vara" och ha lite tråkigt också. Jag tror det är viktigt att säga nej ibland, för att bromsa även för barnen.

Det handlar också omatt inte hela tiden behöva vara så duktig. Det är okej att ligga i solstolen ibland och bara vila. Semester tillsammans ger energi, som när vi var i Thailand i februari.
Jag har inte rensat rabatterna. Jag tycker det är jättetråkigt och kommer förmodligen att lägga igen dem. Jag har inget intresse av att ligga och kräla efter ogräs när jag är ledig. Vi funderar även på att ta hjälp med städningen med hjälp av RUT-avdraget. Just för att få mer tid och mindre stress. Nu har ju till och med miljöpartiet kommit på att det där med RUT inte är så dumt. Det var på tiden.

Det gäller att hitta det i vardagen som ger energi, för att orka. Och samtidigt försöka eliminera det som tar energi. Att vara aktiv politiskt ger mig energi, och att åka med barnen på deras aktiviteter. Eleverna i skolan ger också energi, medan all administration på jobbet, neddragningar och "måsten" suger energi ur mig, och det är inte värt det. Att bli av med all den energin.

Därför skall jag vara föräldraledig i höst. En dag i veckan skall jag och yngsta dottern vara hemma och mysa.

Livskvalitet. Jag tror det är det som det handlar om, och även om jag själv glömmer bort det med jämna mellanrum. Det inte den som har gjort mest och tjänat mest som vinner i slutändan. Det är vad du gjort med livet och dem som står nära dig som räknas. Över huvud taget tror jag många av oss är dåliga på att komma ihåg det.

Livskvalitet och "downshifting", det tror jag skulle kunna vara marknadsförings argument för att flytta till Gotland. Närmare till jobbet (räknat i restid), nära till service såsom förskolor och skolor men även äldreboende. Avslappnande natur runt hörnet.

Min syster (som i och för sig bor i Skåne) skrev på sin facebook i veckan :"Man kanske skulle göra som den legendariske skomakaren, stänga butiken och njuta av all växtlighet..."

Vilken bra idé!