Tack och hej

I eftermiddag har jag och barnen varit på tack o hej fest. Förra skolan jag jobbade på är en av de små landsbygdsskolorna som sjunger på sista versen och som skall läggas ner när denna termin är slut. Personal och föräldrar hade ordnat en hejdundrande avslutningsfest och alla gamla avlagda lärare och övrig personal var inbjudna att delta. Ett jättetrevligt och garanterat uppskattat initiativ.

På äldsta dotterns skola kommer det inte att bli en sån fest. Föräldraföreningen planerar lite extra kul för avslutningsdagen, och de har haft lite utklädningsdag och så, men någon stor baluns blir det inte. Jag tror det beror på flera orsaker. Många av föräldrarna är för trötta och uppgivna för att fixa något. Vi har kämpat för skolan ett antal år men utan resultat. Vi har kämpat för friskola, men gått bet även här. Till sist har vi kämpat för att inte splittra klasserna, men kommunen har beslutat att splittra dem, så det finns liksom ingen lust att fira.

Kommunen svarar med tystnad på föräldrars frågor, vilket jag tycker är skitdåligt på ren svenska! Men jag väljer att vara tyst, att inte ställa till med ett jäkla liv. Och det är INTE för att det är borgerlig majoritet i kommuen, det är för att våra barn måste få lugn och ro. Så därför biter vi ihop. Därför orkar vi inte protestera högljutt längre. Det handlar inte om att vi accepterar faktum, men vi får gilla läget och göra det bästa av det.

Och det kan jag lova att vi skall göra det bästa av det. För är det så att våra barn kommer att sparas mera på nu, då kommer vi inte att bli nådiga. Spar man pengar på våra barn genom att lägga ner deras skola med motiveringen att lärmiljön skall bli bättre, då får man banne mig se till att det finns tillräckligt med resurser på den nya skolan. Det, det lovar jag att bevaka!