Fel, fel och fel

Vaknar upp till en härligt, solig, vit, frostig morgon. Men lite av glädjen försvinner när jag i DN läser om Göteborgspolisens obegripliga agerande under gripandet mot en förmodad terrorist förra helgen.

De gjorde alla fel man kan. Och det tycker jag de måste ställas till svars för. Att man är nervös och måste ta till bryska tag när man skall gripa en person som är anklagad för grova brott har jag förståelse för.

Men jag har inte förståelse för att man föser in små barn i ett hörn med sin mamma och riktar vapen mot dem. Barnen är i samma ålder som mina, och jag blir helt kall när jag läser hur polien agerat. Jag har heller inte förståelse för att mamman inte fick hämta sin gråtande treåriga dotter från rummet intill, utan det gjorde en maskerad beväpnad polis. Jag har absolut inte förståelse för att storebror, 10 år, inte fick hämta en filt till sin lillasyster. Pojken säger till GP: "– När jag rörde mig för att hämta filten, siktade polisen på mig med sitt vapen."

Jag har inte heller förståelse för att man satte 10-åringen själv i en polisbil till stationen, hur kändes det för honom? Och jag har absolut ingen förståelse för att man satte mamman i ett förhörsrum och de tre barnen i ett annat, där man frågade ut dem om pappans förmodade terroristverksamhet. Hur mår de av det här? Om det någon gång är läge att prata om skandal så är det väl nu? Man får inte förhöra barn i Sverige utan att deras vårdnadshavare är med. Den äldsta är 10 år! Den äldsta!

Polisen gjorde alla fel, nästan. Så här får man enligt lag inte behandla barn. Nu hoppas och förutsätter jag att det sker en utredning av detta och att berörda poliser och befäl får konsekvenser av sitt handlande. Det är ett måste för Sverige som rättsstat.