Om tid.
Det kan synas ironiskt att detta inlägg Om tid skrives på Kuba, där tiden i vissa avseenden synes stå stilla. Då menar jag inte bara den alltjämt stora andelen amerikanska bilar från 50-talet som rullar på Havannas gator. En gammal – nedlåtande men icke desto mindre deskriptiv - CIA refräng lyder:
På Kuba har alla arbete men ingen arbetar
Ingen arbetar men alla produktionsmål uppfylls
Alla produktionsmål uppfylls men det finns inget i affärerna
Det finns inget i affärerna men alla har så de klarar sig
Alla har så de klarar sig men alla klagar över regimen
Alla klagar över regimen men alla deltar i 1 maj marschen till stöd för Fidel och Revolutionen
Mycket har hänt, även på Kuba, sedan dess. Annat består. Syftet här är inte att granska brister rörande mänskliga rättigheter och demokrati eller lyfta fram styrkor gällande utbildning och hälsa. Jag vill resonera om tid. Eventuellt också om tid till vad?
När jag talar med lokala organisationer här berättar de hur män och kvinnor som deltar i organisationernas arbete på frivillig basis ser sig meroch mer bundna till sitt arbete (för att undvika uppsägning), vilket förhindrar större engagemang utanför arbetsplatsen. De pratar om att förlägga till helger och kvällar sådant organisationsarbete som de tidigare kunnat göra på ”betald” arbetstid. Välkommen till vårvärld tänker jag, utan att dra på munnen.
Jag tänker på Sverige vars civila samhälle (organisationer och andra institutioner) givet en nästan unik dynamik och styrka åt demokratin och samhällstyrningen. Socialt kapital på statsvetarspråk, kittet som håller samhället samman kan man säga. Mina föräldrar var nog aktivt engagerade i sammanlagt 10-15 organisationer /föreningar på den tiden på Gotland. De var säkert ett undantag redan då och det finns lika säkert många liknande undantag nu. Jag tror också det finns stora skillnader mellan stad och land i denna fråga. Den generella tendensen är dock tydlig:
Personer i Sverige idag – statistiskt sett – har inte tid eller vill inte prioritera frivilligt engagemang i organisationer, föreningar eller inom politiken. Det handlar säkert om prioriteringar och att man inte delar de värderingar som partier eller organisationer står för men helt klart handlar det också om tid. Den (alltmer knappa) tiden påverkar också naturligtvis en mängd saker bortom engagemang i föreningen X, partiet Y eller organisationen Z.
Jag läser med viss sorg i DN en artikel som frågar om vi inte har tid för döden? I Stockholm väntar man i snitt en månad med att begrava de nära och kära. Folk tar ogärna semester, man hade inte planerat att den döde skulle dö just då, vill skjuta på det så alla kan planera för att närvara. Jag förstår det men ändå inte. Är det en prioritering, handlar det om tid eller är det bara ett planerings- och kontrollbehov?
Det är väl numera allmänt vedertaget att det rimliga är att man arbetar minst 40 timmar i veckan, att familjer lämnar barnen på dagis när de fyllt 1 år och hämtar dem när de börjar skolan. De äldre lämnas på hemmet när de fyllt 80 eller 85 och hämtas till jordfästningen. Båda föräldrarna måste arbeta men det som tidigare var en relevant och viktig jämställdhetsfråga är nu en välfärdsfråga. Slantarna räcker sällan med endast ett lönekuvert till hushållet, oavsett vems det är – även om kvinnans ofattbart nog alltjämt är mindre än mannens. Ett lönekuvert som måste bidra till räntorna på lånen (finns det någon som amorterar?), maten, semestern och kläderna samt annan (oumbärlig?) konsumtion.
Vi har lärt oss att produktivitet är essensiellt och att vår tid är dyrbar. Ekonomisk tillväxt går från att vara ett viktigt bidrag – bland andra – för att nå utveckling till att jämställas med utveckling. Det är bara så man kan förstå att ”marknaden” reagerar negativt (!) på att den svenska statsskulden eller den amerikanska arbetslösheten sjunker. Det är bara så jag kan förstå att en SJ försening på 20 minuter överhuvudtaget ställer till förtret och när den sker regelbundet blir ett reellt problem, både för individen och för arbetsgivaren.
Salvador Dalí, 1931
Någon spelar oss ett spratt, eller rättare sagt något. För det är ett system och det är vi själva som håller i trådarna som får dockorna att dansa. Vi är både publik och aktör. Vissa har naturligtvis fler trådar och andra nästan inga, både ur ett svenskt och internationellt perspektiv men föreställningen rullar på.
Jag vill återta kontrollen över min egen tid. Jag vill lönearbeta 35 timmar i veckan, max. Jag vill vara med och påverka utvecklingen av landet där jag bor. Jag vill se mina barn växa upp utan att känna mig stressad och hjälpa till att ta hand om de som tog hand om mig. Jag tror att det är bra att kunna laga en klocka eller att gå till skomakaren. Jag vill ha ett kylskåp som håller i 50 år, minst. Jag tror att vår natur har ett egenvärde, som inte är ekonomiskt och som inte kan – någonsin – prissättas (vilket inte bör hindra medvetna och politiska beslut – tagna med den insikten – att påverka denna natur med ny infrastruktur eller utsläpp).
Jag vill inte springa i ekorrhjulet, inte leva på kredit och pantsätta min och min familjs (fram)tid. Jag vill inte att skolan skall konkurrensutsättas och vara vinstdrivande eller att patienterna på sjukhuset skall vara lönsamma. Jag vill att tiden skall räcka för våra lärare, sjuksköterskor, hemtjänst och socialsekreterare. Jag vill inte att läkaren skall titta mig i ögonen och säga till mig – igen – nästa gång jag åker till akuten, att endast 4% av sjukvården finansieras via patientavgifter. Jag vill inte – i fall någon tror det – rösta på Vänsterpartiet, inte heller på Moderaterna. Faktum är att min röst inte får begränsas till ett kryss på ett papper var fjärde år.
Jag tror att mycket handlar om drömmar och ogripbara tankar. Fast jag tror lika mycket handlar om aktiva val och konstant – konstruktivt – ifrågasättande. Vad har kylskåpet och skomakaren att göra med min tid? Vilket är mitt ansvar för en fungerande skola och sjukvård där jag bor? Jag tror inte att tid är pengar eller ens att arbete är pengar. Men avlönat arbete genererar nog – bland annat – pengar. Jag kan sälja mitt arbete men inte min tid. Om jag vill ha mer tid kan jag kanske minska lite på lönearbetet men då får jag också mindre pengar. Om jag har mindre pengar kanske jag skall granska mitt konsumtionsmönster? Kanske minska på mängden av märkeskläder, kreditkort, platta TV apparater och internationella semesterresor? I förbifarten ger jag en överhettad jord lite andrum. Kanske jag då också får möjlighet att ägna mer tid åt saker som jag verkligen vill prioritera, som familj, vänner och samhället där jag bor.
/ Magnus Hallbåter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar