För ett tag sedan diskuterade jag och ett antal andra personer för och nackdelar med en nyanställning. I diskussionen använde jag "tant" och "farbror" istället för "man" och "kvinna" vilket uppfattades som nedvärderande av vissa. Det var inte min mening, och jag har bett om ursäkt, men det visar vilken laddning vissa ord har. Och om vikten av att kanske tänka på det innan man uttrycker sig, muntligt eller skriftligt.
När är det okej att säga "tant" och "farbror"? Är det någonsin okej? När blir man tant? Hur länge är det okej att säga "tjej" och "kille"? Skall man konsekvent säga "man" och "kvinna" istället, även om man tycker det låter stelt och konstigt? När slutar man att säga "pojke" och "flicka"? Skall vi kanske börja säga "hen" istället? Alla har vi olika referensramar kring detta, utifrån ålder och bakgrund. Det som uppfattas som okej av en generation kan uppfattas som stötande av en annan och det som uppfattas som stötande i en del av landet kan vara okej i en annan del.
Ett av de absolut fulaste orden i svenska språket (enligt mig) är yngling. Vem är en yngling? Och hur länge?
Ett exempel på hur ord växlar i betydelse och styrka är ordet "röta". I min värld betyder "röta" tur. Som i: "De vann, vilken röta!". I min mammas värld betyder "röta" otur. Det tog ett tag innan vi förstod att vi hade helt olika referensramar kring detta ord.
Oavsett ålder så kan man konstatera. Språk engagerar! Och det du har tänkt säga, kanske inte uppfattas som du hade tänkt dig, beroende på de andras referensramar.
Eller vad tycker du?
1 kommentar:
Mycket intressant. I tidningen skriver vi pojke/flicka tills de är 18 då blir de män/kvinnor. Yngling finns det många som kopplar till något negativt, kanske för att det ligger så nära slyngel i uttalet? :-)
När vi var små sa vi tant och farbror till alla vuxna: tant Aina och farbror Folke till exempel. Kanske är det därför vi inte ser det som nedvärderande? Däremot blir det lätt patetiskt när man kallar män i 50-60-årsåldern för grabbar eller sorkar...
Skicka en kommentar