De stressade 70-talisterna

Sara Lomberg skriver i SVD, ett intressant inlägg om åldrar i arbetslivet. Hon börjar sin reflektion med att 35 år verkar vara den ultimata åldern att arbeta i Sverige. Den ålder då man är mest eftertraktad på arbetsmarknaden. Det är dock ofta svårt att få ihop ekvationen arbetsliv och familj just runt 35. Många är inne i hus-familjebildningsfas, och samtidigt som man skall göra karriär och visa framfötterna på jobbet skall man rodda hus och familj hemma.

Inte konstigt att de inte orkar skriver hon. Hon citerar Michael Strauss som har ett företag som heter Go Veteran: ”Allt sammantaget pekar på att alla ska vara 30 år, ha 20 års arbetserfarenhet, ha barn som aldrig är sjuka och dagis som är öppna 24timmar om dygnet och aldrig har temadagar.” Det är klart att man som person inte orkar med den situationen någon längre tid. För att inte tala om våra barn. Hur skall de orka?

I sista stycket beskriver Sara hur stressforskaren Tomas Danielsson hävdar att 70-talisterna är på väg mot en katastrof. De jobbar när de är sjuka, de slår på datorn för att jobba när barnen gått och lagt sig. Enligt Sara så varnar experter på landets stressmottagningar för en våg av 70-talister sommår dåligt. 70% av deras klienter är kvinnor mellan 35 och 50.

Jag är en av dem. En kvinna mellan 35 och 50, som jobbar för mycket samtidigt som jag försöker fixa hemma och skjutsa barn på olika aktiviteter. Och jag har varit väldigt trött senaste tiden. Det finns många stressmoment i min omgiving. Det är omorganisation och indragning av personal på jobbet, det är kollegor som inte orkar och mår dåligt, det är politiska sammanträden som drar in på kvällstid så att man måste låta någonannan hämta på dagis, det är helger som är fullbokade av aktiviteter.

Sen försöker vi hitta ledig tid på helgen också, där det går. Förr vilade man på söndagen från allt arbete, så är det inte längre. Gränsen mellan vardagens aktiviteter och helgens flyter ihop. Ibland tycker vi det är bra att inte barnen leker med en kompis, man kan må bra av att bara "vara" och ha lite tråkigt också. Jag tror det är viktigt att säga nej ibland, för att bromsa även för barnen.

Det handlar också omatt inte hela tiden behöva vara så duktig. Det är okej att ligga i solstolen ibland och bara vila. Semester tillsammans ger energi, som när vi var i Thailand i februari.

Jag har inte rensat rabatterna. Jag tycker det är jättetråkigt och kommer förmodligen att lägga igen dem. Jag har inget intresse av att ligga och kräla efter ogräs när jag är ledig. Vi funderar även på att ta hjälp med städningen med hjälp av RUT-avdraget. Just för att få mer tid och mindre stress. Nu har ju till och med miljöpartiet kommit på att det där med RUT inte är så dumt. Det var på tiden.

Det gäller att hitta det i vardagen som ger energi, för att orka. Och samtidigt försöka eliminera det som tar energi. Att vara aktiv politiskt ger mig energi, och att åka med barnen på deras aktiviteter. Eleverna i skolan ger också energi, medan all administration på jobbet, neddragningar och "måsten" suger energi ur mig, och det är inte värt det. Att bli av med all den energin.

Därför skall jag vara föräldraledig i höst. En dag i veckan skall jag och yngsta dottern vara hemma och mysa.

Livskvalitet. Jag tror det är det som det handlar om, och även om jag själv glömmer bort det med jämna mellanrum. Det inte den som har gjort mest och tjänat mest som vinner i slutändan. Det är vad du gjort med livet och dem som står nära dig som räknas. Över huvud taget tror jag många av oss är dåliga på att komma ihåg det.

Livskvalitet och "downshifting", det tror jag skulle kunna vara marknadsförings argument för att flytta till Gotland. Närmare till jobbet (räknat i restid), nära till service såsom förskolor och skolor men även äldreboende. Avslappnande natur runt hörnet.

Min syster (som i och för sig bor i Skåne) skrev på sin facebook i veckan :"Man kanske skulle göra som den legendariske skomakaren, stänga butiken och njuta av all växtlighet..."

Vilken bra idé!