Att sova eller inte sova

De flesta är medvetna om att det kan bli lite si och så med sömnen när man har barn. DN uppmärksammar idag problematiken kring barns sömnproblem. Det tycker jag är jättebra. Att jobba och försöka ha ett normalt liv samtidigt som man inte får sova på natten är inte lätt. Man blir lätt lite knäpp när man inte får sova. Det sätter sig på humöret, och att ständigt vara lättretlig och sur är inte kul. Att sen få "kloka" råd som bara ger en dåligt samvete gör inte saken bättre. Jag har en kompis som var ett vrak när de fick barn, tills de körde Anna Wahlgren-metoden. Sedan dess har deras dotter sovit. Hon är 7 år nu. Det funkade för dem, men kanske inte för andra.

Just nu sover två av våra tre barn bra. Vi har aldrig kört några särskilda nattningsmetoder, förutom högläsning. För några år sedan fick jag ett tips av en kompis att sätta ihop barnens sängar och låta dem få trygghet av varandra. Då var det stora tjejen och lillebror som delade sovrum. Det fungerade jättebra. De var trygga och sov gott, och jag och mannen fick sova hela nätterna.

Nu delar lillpluttan och sonen sovrum. Två juniorsängar är ställda bredvid sig så de blir som en bred säng. Det fungerar i perioder. Just nu ropar lillpluttan på mig nästan varje natt, och för att överleva den kommande dagen så släpar jag mig in i deras rum och sover bredvid dem. Det funkar ett tag, och jag hoppas och tror att hennes sömnoro är övergående. Den kommer och går i perioder, och vissa nätter blir det inte många timmars sammanhängande sömn. Mest orolig är hon straxt innan fullmåne. Märkligt.

Sonen drömde tidigare i höstas riktigt otäcka mardrömmar och väckte då både lillpluttan och mig. Numera sover han som en stock, och vaknar inte ens när lillsyrran skriker. Han fick nämligen en drömfångare i julklapp. En äkta Peruansk drömfångare.

Och den funkar. Inte en mardröm sedan jag hängde upp den över sängen efter jul. Fantastiskt! Kanske ännu en metod värd att prova...?