På DN debatt skriver idag Magnus Henrekson att LAS måste avvecklas. Jag håller delvis med honom, men vill inte vara lika drastisk. LAS skapades 1974. Det är snart 40 år sedan! Mycket händer på arbetsmarknaden på 40 år och lagstiftningen bör anpassas till det.
Anställningstrygghet är viktigt, men inte till vilket pris som helst. På dagens dynamiska arbetsmarknad känns LAS som ett förlegat system som behövs ses över. Med devisen sist in - först ut har få unga en chans att få in foten på arbetsmarknaden, och många äldre kanske tvekar att lämna en fast anställning för att pröva något nytt.
Samtidigt måste det finnas någon form av trygghet för den anställde, en trygghet som finns oberoende om man är fackligt ansluten eller inte.
Magnus Henrekson skriver avslutningsvis: "Det nuvarande systemet för att skapa trygghet levererar visserligen inte detta utan är en produkt av en svunnen tid med lägre dynamik på arbetsmarknaden och i praktiken livstidsanställningar. Men samtidigt är omställnings- och inkomststrygghet viktiga och starkt efterfrågade nyttigheter, särskilt i tider av stora omställningsbehov och hög konkurrens. Det är därför hög tid att påbörja en konstruktiv diskussion om hur trygghet för den enskilde ska kunna uppnås på dagens dynamiska och hårt konkurrensutsatta arbetsmarknad. "
Jag kan inte annat än hålla med. LAS skapades när anställningar var på livstid. När folk jobbade på samma arbetsplats i 50 år och därefter kvitterade ut en guldklocka. Arbetsmarknaden ser inte ut så idag, och då bör systemet anpassas. Att väga säga att LAS behöver förändras innebär inte att man är motståndare till anställningstrygghet (jag är själv fackligt aktiv). Att våga säga att LAS behöver förändras är att vara realist.