Maciej Zaremba har inlett en
ny artikelserie i DN idag. En serie om en skola i förfall, och med frågor om vad det egentligen var som hände längs med vägen. Vägen från den allmänna folkskolans införande via kommunalisering och friskolereform till den nya läroplanen som träder i kraft i höst.
Det finns nog inget som så många har så mycket synpunkter på som skolan. Jag tycker också man har rätt att ställa krav som förälder på att den skall fungera. Men det kräver också en tydlig, pedagogisk och kompetent ledning av verksamheten. Att som i reportaget laborera med rektorer (somliga utan kunskap om området de är satta att leda) är helt förkastligt. Att rektorerna är utbildade inom sitt gebit borde vara lika självklart som att lärarna är det. Du skall ha kompetens för det du gör. Punkt.
Zaremba tar upp många orsaker till olikheterna och det han menar är nedrustning av den svenska skolan i sin artikel, bland annat detta: "Efter kommunaliseringen blev skolan lovligt byte för gnidiga budgetchefer. Fattas det pengar till sophämtningen? Vi höjer hyran för gymnastiksalen! Mellan 1991 och 1995 fick Sveriges skolor 850 miljoner kronor i hyreshöjning. Samtidigt sjönk anslagen till undervisningen med fem gånger så mycket (fyra miljarder)". Jag undrar om det stämmer, men förutsätter samtidigt att det gör det, annars skulle han inte ha skrivit det. Det är mycket pengar. Och ändå bedrivs skolverksamhet många gånger i lokaler som aldrig skulle accepteras som lämplig arbetsmiljö av andra vuxna. Slitna stolar som gör revor i strumpbyxorna. Bord från 80-talet. Cementväggar som såg färg för 20 år sedan. Jag har försökt gräva i det här med internhyror på Gotland, men inte kommit långt. Det verkar vara ett omhuldat system och de som försvarar det är mycket pålästa. Det är inte jag. Jag har bara känslan av att hyreskostnaden är en mycket stor del av skolans utgifter. Och det fungerar ju inte som argument. Hur kan friskolor husera i fräschare lokaler än de kommunala, med samma medel? Det måste ju bero på något? Jag misstänker overheadkostnaderna. De tror jag bitvis är stora inom den kommunala skolan. Fast återigen är det ett antagande från min sida. Inga fakta.
Jag är sällan för förstatligande, men i detta fall undrar jag snart om det inte är bäst - just ur likvärdighetssynpunkt - att staten övertar ansvaret för skolan. Jag tycker inte att det utesluter friskolor, de är nödvändiga ur konkurrenssynpunkt och jag har en stark tro på det fria skolvalet, men jag tror att likvärdigheten inom svenskt skolväsende skulle öka om staten återtog hela ansvaret för skolan.
Jag kom ut som nyexad lärare i januari 1997. Samtidigt pressades stora elevkullar igenom skolan på Gotland. Babyboomen skulle passera. Det var trångt i lokalerna, men det skulle sparas. Det blir bättre hörde vi, när det blir färre i årskullen blir det mer plats. Och vi höll elevsamtal i korridoren, och lyssnade på elevernas läsning i densamma - eftersom bristen på grupprum eller ett ledigt rum överhuvudtaget - var skriande. Fast det blev aldrig bättre kändes det som. När eleverna blev färre och vi borde få bättre plats skulle det i stället sparas in. Och sparas in. Ända sedan jag börjat som lärare har det legat besparingar på skolan. Somliga år har det påbjudits inköpsstopp. Det har inneburit att vi inte kunnat köpa in material till undervisningen. Skolböckerna har varit slitna, eleverna har inte fått arbetsböcker att skriva i utan har fått anteckna i sina skrivhäften. Böckerna skall ju ärvas.
På senare år har det satsats mycket på IT i skolan och i undervisningen. Men ändå ligger vi hjälplöst efter, mot vad eleverna har tillgång till hemma. Skolan borde ju ligga i framkant kan man tycka, rent teknologiskt. Tänk att kunna ha en interaktiv tavla i varje klassrum, och fler fungerande bärbara datorer. Då skulle jag kunna jobba annorlunda rent pedagogiskt, men det är och förblir en dröm. Prioriteringar får jag höra. Prioriteringar. Vad skall man prioritera mellan? Teknik eller personal? Datorer eller vuxna i skolan?
Zaremba har i sin artikel intervjuat en föredetta rektor med 23 års erfarenhet som i mitt tycke har mycket sunda tankar kring de förändringar som varit (och är); "Det lät så fint med ”lagarbete”. Ja, i ett lag är det lättare för den late att dölja sin okunnighet. ”Temaarbete”? Också tveksamt, säger Olsson. Lärare är inte utbytbara hur som helst. Det är faktiskt ett konstnärligt yrke". Här instämmer jag, delvis. Grupparbete är bra ibland, men som lärare och pedagog måste man vara observant för att det är oerhört lätt för den late, eller den som har svårt, att dölja vad han eller hon inte kan och inte gör. Därför måste man också ha individuellt arbete, för att mäta var och ens kunskap.
Läraryrket är ett konstnärligt yrke. En profession. Därmed inte sagt att alla som tagit sig igenom lärarhögskolan är lämpliga att utföra professionen, ett fåtal passerar utan att vara lämpliga, med det är oftast dessa man hör talas om. Här har enligt min mening utbildningsanordnarna fegat ur. Upplevs en person som direkt olämplig skall man inte heller examineras. Jag vet flera fall där detta har skett, trots att klasskamraterna lyft sina farhågor till skolledningen. Det är fegt, och orätt mot samtliga inblandade att inte ta sitt ansvar som utbildningsanordnare.
Lärarlegitimation är ett steg i rätt riktning mot en höjd kompetens i skolan. Det är klart man skall undervisa i det man har utbildning i! Under hela min aktiva lärartid har jag utbildat och fortbildat mig. Ju mer jag läser ju mer inser jag att jag inte skulle kunna undervisa utan utbildning. Det är inte bara att ställa sig i klassrummet och gå igenom litteraturhistorian eller de oregelbunda verben. Samtidigt måste du ha koll på vad Lisa och Pelle gör, och lägga på minnet att du skall prata med Kalle som inte ser ut att må bra, och komma ihåg att ge anteckningar till Gustav som har dyslexi, och få Elin att våga säga något i helklass.
Jag tycker det är bra att belysa det som inte fungerar inom den kommunala skolan. Samtidigt skall man vara medveten om att det på många håll görs mycket bra. De flesta skolor, rektorer och lärare gör ett otroligt bra jobb med små medel. Det är lätt att en ensidig bild ges. Till exempel pekar skolinspektionen enbart på det negativa när de är ute och inspekterar. Inget om det positiva. Stefan Nypelius hade en motion om det på Centerns Distriktsstämma här på Gotland. Att man skall ändra i skolinspektionens uppdrag, och mer utgå från det som är bra. Det är att välja att se att glaset är halvfullt istället för halvtomt. Det är bättre med uppmuntran istället för skäll.
För övrigt anser jag att man även kan centralisera rättningen av de nationella proven. Det skulle skapa en mer likvärdig bedömning över hela landet samt avsevärt öka lärarnas möjlighet till att ägna sig åt kvalificerad undervisning istället för veckor av rättning.
