Unga väljer alliansen

Idag kom en ny opinionsundersökning. De duggar tätt nu inför valet i höst. Dagens undersökning som presenteras i DN visar att alliansen gått förbi de röd/gröna i att vara populärast bland yngre väljare. Nu skall man, som alltid, vara lite skeptisk till undersökningar som ena dagen säger si och nästa dag kan säga så.

Men det är onekligen intressant att läsa i artikeln att förtroende för Reinfeldt ökar medan det minskar för Sahlin och miljöpartiets språkrör.

Kan det bero på att de börjat presentera vilken politik de vill föra efter valet? Och kan det bero på att väljarna inte vill ha den politiken?

LAS behöver omarbetas

På DN debatt skriver idag Magnus Henrekson att LAS måste avvecklas. Jag håller delvis med honom, men vill inte vara lika drastisk. LAS skapades 1974. Det är snart 40 år sedan! Mycket händer på arbetsmarknaden på 40 år och lagstiftningen bör anpassas till det.

Anställningstrygghet är viktigt, men inte till vilket pris som helst. På dagens dynamiska arbetsmarknad känns LAS som ett förlegat system som behövs ses över. Med devisen sist in - först ut har få unga en chans att få in foten på arbetsmarknaden, och många äldre kanske tvekar att lämna en fast anställning för att pröva något nytt.

Samtidigt måste det finnas någon form av trygghet för den anställde, en trygghet som finns oberoende om man är fackligt ansluten eller inte.

Magnus Henrekson skriver avslutningsvis: "Det nuvarande systemet för att skapa trygghet levererar visserligen inte detta utan är en produkt av en svunnen tid med lägre dynamik på arbetsmarknaden och i praktiken livstidsanställningar. Men samtidigt är omställnings- och inkomststrygghet viktiga och starkt efterfrågade nyttigheter, särskilt i tider av stora omställningsbehov och hög konkurrens. Det är därför hög tid att påbörja en konstruktiv diskussion om hur trygghet för den enskilde ska kunna uppnås på dagens dynamiska och hårt konkurrensutsatta arbetsmarknad. "

Jag kan inte annat än hålla med. LAS skapades när anställningar var på livstid. När folk jobbade på samma arbetsplats i 50 år och därefter kvitterade ut en guldklocka. Arbetsmarknaden ser inte ut så idag, och då bör systemet anpassas. Att väga säga att LAS behöver förändras innebär inte att man är motståndare till anställningstrygghet (jag är själv fackligt aktiv). Att våga säga att LAS behöver förändras är att vara realist.

Barnens väl skall gå först

Under en stor del av hösten har jag och flera med mig protesterat mot föreslagna besparingar inom barnsomsorg och skola. Idag skriver Eva Bofride på Gotlands Tidningars ledarsida om ämnet.

Hon skriver att: Menar vi allvar med att vi vill få fler att flytta hit måste vi se till att vardagliga faktorer fungerar och är till hundra procent tillförlitliga. Och jag kan inte annat än hålla med. Om vi nu skall öka befolkningen och skatteunderlaget så måste de vardagliga bitarna fungera. Jag måste få en chans till plats i barnomsorg inom rimlig tid. Jag måste känna att barngrupperna inte är för stora, att mitt barn skall få en chans att bli sedd. Jag måste känna att personalen har tid.

Jag måste också känna att jag har hyfsad närhet till en skola. Då menar jag med några mils radie. I den skolan måste det finnas material som barnen kan jobba med, som är aktuellt. Jag vill att de har fungerande datorer, att det står Ryssland i SO-böckerna och inte Sovjetunionen...

Eva ger ett förslag på lösning: Detta är också ännu ett bevis för att vi behöver få in fler unga i politiken. Människor som är mitt uppe i att få ordning på familjelivets alla pusselbitar. Det måste finnas fler röster som från sin egen vardag kan strida för att barnomsorgen är minst lika viktig som hus och avlopp. Jag kan inte annat än hålla med. Jag tror det är jätteviktigt att barnperspektivet kommer fram i kommunen, och att det finns yngre som kan driva det. Det tragiska i kråksången är jag själv är bland de yngre även om jag närmar mig 40...

Det jobbiga som småbarnsförälder och fritidspolitiker är att få tiden att gå ihop. Många möten ligger på kvällstid och det gäller att få ihop logistiken inom familjen men möten. Just nu är det hopplöst för mig. Men det blir väl bättre. När jag satt i fullmäktige var det inte särskilt barnanpassat. Utan socialt skyddsnät och tillgång till mormor/farmor så hade jag inte kunnat genomföra mitt uppdrag. Möten som drar ut på kvällstid, långt efter dagis slutat är hopplöst.

Det låter negativt och ibland kan jag bli trött på att kämpa fast det inte känns som om det leder någonstans. Så återigen får jag energi från någon fråga som berör. Frågor som ofta rör våra barn och ungdomar. Så jag försöker bevaka barnens perspektiv i de sammanhang jag sitter med.

Barnens bästa skall alltid sättas i första rummet. Det står i barnkonventionen och den har kommunen skrivit under.