Full fart mot jul

Hösten rullar på i hög hastighet. Helt plötsligt är det snart advent. Hur gick det till?

Förra helgen var jag med bästa fotbollslaget i Växjö på Växjösparken i Tipshallen. Det är en Cup som går över flera helger, där man spelar inomhus på konstgräs. Vi var 4 ledare som for iväg med 28 tjejer i åldern 10-14 år. Det var jättekul!

Sen har det varit full fart hela veckan med jobb, Centerns Höststämma och fibermöte.

På höststämman hade jag fått i uppgift att reflektera lite över vårt första år sedan valet, vad vi gjort och så i fullmäktigegruppen, och vilken som är skillnaden sedan jag förra gången satt i fullmäktige. Jag konstaterade att vi lagt många motioner och interpellationer. Jag tycker att vi varit aktiva, men att vi kan bli än mer så. Den största skillnaden mellan förra gången jag satt i fullmäktige och nu är väl att jag själv är äldre, och har mer erfarenhet. Jag vet mer vad jag vill och vågar säga det.

Nästa vecka, den 28:e, är det dags för sammanträde igen. Då skall budgeten för nästa år fastställas, något som inte är så himla kul med tanke på dagens ekonomiska läge. Det finns dock några punkter där vi i Centerpartiet markerar gentemot majoriteten. Det gäller bland annat stödet till snöröjning på enskilda vägar, halvtimmestrafik i kollektivtrafiken, mer pengar till skolmaten samt pengar till föreningsdrivna anläggningar. Majoriteten vill istället lägga pengar på bussiga kortet i Visby samt sommarjobb till ungdomar. Jag tycker vår prioritering är mer relevant. Varför subventionera bussiga kortet i Visby när man drar in snöröjning på landsbygden med extremt kort varsel?

Vad gäller fiberarbetet så går det framåt i rasande takt. Vi har haft möten en gång i veckan sedan 10 april, och börjar således känna varandra ganska väl i projektgruppen. I torsdags beslutade vi att anta anbud för grävning och byggande av nät. Planerad grävstart är 2 april. Nu gäller det att skriva avtal med fastighetsägare och markägare. Förhoppningsvis skall detta vara klart innan nyår.

Så det kanske inte är så konstigt att hösten rullar på i full fart, och att det snart är advent. Fast mysigt skall det bli, att tända stjärnor och ljusstakar igen. Och besvärja novembermörkret lite.

Hösten knackar på

Hösten knackar på dörren nu.

Vi har haft några fantastiska dagar och kvällar då dimman svept in oss, äkta höstväder!

Äldsta dottern har passat på att gå ut och fotografera, det är hon som skall ha kredit för bilderna.

På jobbfronten har det varit fullt upp denna vecka, även om det har varit höstlov för eleverna. Måndagen inleddes med fullmäktigesammanträde. Bland annat behandlades min motion om att Regionen åter skall arbeta mer med klarspråk. Det tycker jag är bra. Många av handlingarna som vi får ut är alldeles för krångligt skrivna, även om man är insatt så är det svårt att förstå vissa meningar. Bättring behövs! Det tyckte uppenbarligen Radio Gotland också eftersom de ringde och ville intervjua mig till morgonprogrammet dagen därpå.

Det behandlades även ett tilläggsanlag till Donnerska huset för ombyggnad, på 4 milj kr. Där får jag tyvärr erkänna att jag inte var tillräckligt påläst på ämnet. Jag borde ha protesterat mot att sätta in mer pengar i det huset. Särskilt med tanke på vad jag diskuterade med en kollega om på onsdagen. Hon jobbar på Klinteskolan, och efter vattenskadorna i våras så har de fått renoverat. Men allt har inte renoverats. I en korridor har man lagt ny matta i halva korridoren. Och målat halva väggen. Resterande är inte målad på ett 20-tal år. Varför målade man inte allt när man ändå höll på? Dessutom har de klagat på mögeldoft i personalrummet en längre tid. Åtgärd på detta? Inget. Detta gör att jag i backspegeln ångrar att jag var med och beslutade för mer pengar till Donnerska huset. Några hundratusen av dessa pengar hade räckt till att fräscha upp en hel korridor på Klinteskolan istället för en halv.

På fullmäktige lade Kerstin Kalström också en interpellation där hon frågar hur det blir med bussarna. Det är märkligt tyst från politikerhåll. Kerstin följde upp det hela med en insändare i tidningen nu i veckan också. Vi får se om någon svarar.

För övrigt är det mycket besparingar på landsbygden just nu. Det är indragna busslinjer i kollektivtrafiken, icke utfört underhåll på enskilda vägar, nedläggning av bibliotek och sist men inte minst ingen snöröjning på enskilda vägar som inte uppfyller kraven Regionen ställer. På onsdag är det ett offentligt möte i Hemse om detta. Hoppas många kommer och säger vad de tycker! Vi vill gärna ha lite förslag på vad man kan spara på istället. Mer än bussiga kortet i Visby, som jag kan tycka är en självklarhet.

För övrigt har jag börjat twittra också, LevideAnna är mitt användarnamn. Jag får se om jag kan lära mig hur det funkar.

Partiledardebatt

I gårkväll var det dags för den traditionella partiledardebatten i svt, den som brukar vara efter att budgeten är lagd. Det som inte var traditionellt var att v och s vägrade vara med eftersom de skulle stå "på samma sida" som sd.

Jag tycker det är ett märkligt beslut. Det är alltid bättre att ta debatten än att låta främlingsfientliga åsikter frodas. Argumentet att de inte ville vara med var att de skulle stå på "samma sida" som sd i studion, och att de då automatiskt skulle "klumpas ihop" med dem. V tyckte att sd skulle stå  på Alliansens sida i studion. Även det resonemanget tycker jag är märkligt. Nu finns det en allians som har en överrenskommelse och som tillsammans styr Sverige. De stod på ena sidan. Sedan finns det 4 partier i opposition som har lagt var sig en budget. De stod på andra sidan. Inget konstigt i det.

För övrigt så undrar jag hur det kommer att gå med Juholt och hans intrasslade affärer. Klarar han sig för att han är man, eller blir det här för mycket, till och med för honom?

Hur blir det med bussarna?

Det har varit skolstart, och som märks på bloggen har jag gått in i skolstartskoma. Mycket tid har gått åt till praktiskt arbete för att få allt att börja flyta i både planering och kalendern. Nu börjar saker falla på sin plats, och smekmånaden med de nya 7:orna är över.

Samtidigt har det under början av hösten cirkulerat rykten om vad den nya bussupphandlingen som buf gjort verkligen innebär. Det har varit tal om dubbla turer, först skall låg- och mellanstadiebarn hämtas upp, därefter högstadieungdomarna. Ryktena är många och informationen från de som har kunskap är obefintlig. Det vi vet har vi läst i tidningarna.

Det har varit tal om längre skoldagar både för små och stora barn. Vad de yngre barnen går längre får de tillbaka när de blir äldre med kortare dagar då. Samlad skoldag var ett begrepp jag läste på Facebook idag. Skola 9-16 är de rykten vi har hört skall gälla på Högby 7-9 från och med hösten.

Den enda infon vi får är via tidningar. Det är så dåligt så det är inte sant. Vi föräldrar (och även personal) har massor av frågor. Är det så här s-mp-v behandlar oss som bor på landet?

Det kunde vara på plats med lite information från den sittande majoriteten, men de är tysta, tysta, tysta. Det enda vi fått är från Brittis Bentzler i tidningen igår att föräldrar inte skall få betala om de behöver ha sina barn på fritids på grund av bussarna. Men det behövs inte fler personal på fritids då, för vi har redan mer personal/barn än i övriga landet. Fast det är lite kneptigt det här, och kan uppfattas orättvist. Så de skall se över hur de skall göra.

Ehhh....Jaha?

Jag undrar:

1. Har en barnkonsekvensanalys gjorts inför det här beslutet?

2. När kommer föräldrar och personal att informeras och få möjlighet till dialog?

3. Är det meningen att först en buss skall hämta upp de yngre barnen och sen en annan hämta de äldre?

4. Skall f-6 ha egna tider och 7-9 andra?

5. Kommer tiderna att passa med Gotlandsbuss i kollektivtrafiken?

6. Några få skulle få det sämre i den nya organisationen, hur få är några få?

7. Berör förändringen ALLA skolor på ön? Om inte, varför då?

Svara då!

Dialog?

Krögarna runt stora torget i Visby är upprörda över att ombyggnaden av torget drar ut på tiden, att de inte får vara med och ha synpunkter, samt att man redan nu spärrar av delar av torget för ombyggnad. Det skriver helagotland.se idag.

Jag vet att projektet har dragit ut mycket mer på tiden än vad Regionen planerat. Vi hade det uppe till diskussion i Tekniska Nämnden i våras. Att börja byggstart redan nu 15 augusti markerar att "nu är sommaren slut - nu kan turisterna åka hem". Jag håller med krögarna som tycker att man gott kan vänta till 1 september, när det redan nu tagit längre tid än planerat.

Och varför har det inte hållits någon dialog med näringsidkarna runt torget?

Barns bästa skall alltid komma först

Barns bästa skall alltid komma i första rummet, och vid beslut som påverkar barn och unga skall en barnkonsekvensanalys göras. Nu har även Gotland, tyvärr, beslutat att dra in bidraget för ledsagare. Förbundet för Rörelsehindrade Barn- och Unga beklagar beslutet skriver helagotland.se. De anar att det kan få stora konsekvenser för de drabbade.

En lämplig fråga kan då vara om en barnkonsekvensanalys är gjord innan beslutet?

Eller har den röd/gröna majoriteten bara glatt sällat sig till de kommuner som tar tillfället i akt och utnyttjar Högsta Förvaltningsdomstolens beslut, att kommuner inte är tvingade att betala ut stöd till ledsagare?

Vem bryr sig om barnen?

Läraruppror

Man kan tycka att det är en slump, men ikväll på nyheterna berättar de om ett läraruppror. Ett läraruppror som bland annat kräver max 20 elever i varje klass. Ett helt rimligt krav tycker jag, utifrån mitt tidigare inlägg som jag skrev i morse.

Mindre grupper inom förskola och skola

I lokaltidningen kunde man läsa tidigare i veckan att medecineringen mot ADHD ökar på Gotland. Den tf chefen för psykiatrin säger: "att en av orsakerna till den ökade medicineringen är skolans neddragningar, där man har få möjligheter till små grupper för eleverna."

Dessa barn är i behov av små grupper för att må bra. Med elevgrupper på över 20 elever och ibland långt däröver blir det en alltför rörig miljö, och medecineringen kan behöva ökas för att de skall klara dagen. Det finns också statistik på att vi har många tonåringa flickor som inte mår bra, och som bland annat lider av ätstöringar och annat självskadebeteende. Idag kunde vi också läsa i GT att Gotland fortsätter att ligga i topp på antalet tonårsaborter.

I en regeringsrapport: "Klassfrågan - en ESO rapport om lärartätheten i skolan" har utredarna kommit fram till att storleken på klassen spelar roll. Större än man trott, samt att det finns långsiktiga samhällseknomiska vinster på att ha mindre klasser, speciellt i de yngre åren (år 1-3).

Utredarna skriver: "I denna rapport visar vi, tvärtemot vad många tidigare har hävdat, att forskningen bevisar att mindre klasser förbättrar elevernas skolprestationer. Slutsatsen är därför, att det är troligt att den ökning av antalet elever per lärare som ägt rum i Sverige under 1990-talet har lett till negativa konsekvenser för svenska elevers skolprestationer."

Argumentet mot minskade klasser är att det är dyrt. Det kostar mer att ha flera mindre grupper med en personal/grupp än att ha en större grupp med en eller flera personal. Rektorer använder idag gruppstorleken som ett medel att spara in. Man ökar antalet barn/elever i gruppen men behåller samma antal personal. Det intressanta i ESO-rapporten är att det inte är antalet vuxna i gruppen som är det viktiga, utan antalet individer i gruppen. I undersökning som är gjord i Stockholm har klasserna minskats från ett medel på 19.9 till 13.3. Denna undersökning bekräftar det som tidigare också belagts i en större undersökning (STAR) från 1995 som gjordes i USA. Där påvisades en förbättring av provresultat i matematik och läsning med 5 percentil jämfört med klasser med fler elever.

Även Skolverket skriver i en rapport att ökad personaltäthet eller högre utbildning hos personalen bara till en viss gräns kan kompensera för större grupper. (Strukturella faktorer och pedagogisk kvalitet i barnomsorg och skola – en kunskapsöversikt, 2001) Man menar att elevgruppernas storlek bör i större utsträckning användas som ett mått på strukturell kvalitet. Skolverket varnar också för utvecklingen att barngrupperna inom förskolan blir större: "Utvecklingen mot allt fler stora grupper i förskolan är oroväckande eftersom en kvalitetsfaktor är just barngruppernas storlek och sammansättning, säger undervisningsrådet Carina Hall på Skolverket".

I Regionens statistik hittar jag information om antal barn/anställd inom barnomsorgen (4.8) vilket i och för sig är lägre än rikssnittet som ligger på 5.4, men det säger inget om hur stora barngrupperna är. Det finns säkert också statistik på hur många personal/elev som finns inom skolan, men skall man agera evidensbaserat (som ju krävs i skolan av personalen) så skall man som politiker även mäta hur många barn som finns i grupperna/klasserna. Det gäller både de yngre barnen och äldre elever.

I Kortedala i Göteborg har man redan för flera år sedan tagit ett steg mot mindre grupper, och man verkar väldigt nöjda med resultatet. Där har man på en 6-9 skola minskat antalet elever från 24 till 12 i varje klass med mycket positivt resultat. Den psykosociala arbetsmiljön har också förbättrats både för elever och lärare.

Jag tycker att vi som Region skall profiliera oss som barnvänliga och som en Region som satsar på barn och unga. Vill vi bli fler gotlänningar måste vi satsa på den framtida, växande generationen. Det är dags att se långsiktigt och satsa på våra barn och unga genom att våga sätta en gräns för hur många barn/elever vi tycker är rimligt att ha i en grupp, och det gäller både i förskolan och skolan.

Jag vill att vi som Region skall marknadsföra oss som en Region med små barngrupper, för barnens bästa. Det kostar pengar nu, men är en investering i framtiden som vi måste ta!

Fortsätter att förundras

Jag fortsätter att förundras över det här med SJ och hur de kastade av flickan i Kumla. SJ hävdar att "det är olagligt att åka utan biljett", och man hänvisar till regler, även om en presschef ikväll hävdar att barn naturligtvis inte skall tvingas av tåg ensamma. Vad har hänt med vanligt sunt förnuft?

Det är när reglerna konstant får styra, utan inslag av sunt förnuft, som det blir fel. Så blir det tyvärr med jämna mellanrum i Sverige. Någon byråkrat lusläser reglerna och viker inte en tum. Det är lätt att gömma sig bakom regler. Det är lätt att gömma sig bakom en order. "Jag lydde bara order."

Att koppla bort sina egna känslor och hänvisa till regler och styrdokument är fegt. Känns det fel eller orimligt då är det något som inte stämmer. Hur svårt kan det vara? Fram för mer sunt förnuft i byråkrati-Sverige.

Och för övrigt känns det helt plötsligt ganska okej att vi inte har tåg på Gotland.

Visst finns vardagshjältar!

Visst finns det vardagshjältar i Sverige idag. Gabrielle, pensionär från Kumla, är en av dessa. När hon ser ett gråtande barn under en järnvägsbro går hon fram och frågar vad som står på. Något så självklart, men också något som inte alls alla skulle göra. Hon tröstar, lugnar och tar hand om flickan.

SJ å andra sidan. Tvekar inte att kasta av ett ensamt barn på en okänd station en kväll.

Skäms på er!

Attack på demokratin

Jag hade en jättetrevlig kväll i Visby i fredagskväll med goda vänner och utsökt mat. Föga anade vi vad som samtidigt pågick i vårt västra grannland. När jag vaknade upp på lördag morgon och läste rubrikerna i DN blev jag bestört.

Man tror inte det är sant. Först en bomb mot hjärtat av Oslos maktcentrum, sedan en massaker av ungdomar på Utöya. En massaker, där den misstänkte (som nu erkänt), har pumpat upp sig med anabola steroider innan, och där han sedan systematiskt mejar ner alla han ser.

Vi är många som varit på ungdomsläger. Det må vara scoutläger, musikläger, konfaläger eller politiska ungdomsläger. Men jag tror aldrig att någon i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att detta skulle kunna hända här. Inte här i Norden. Men nu har det hänt. Och nu har världsbilden förändrats.

Det som hänt är ett angrepp på demokratin. Ett extremistiskt angrepp på det fria, öppna och toleranta samhället. Extremism är alltid av ondo. Oavsett vem eller vilka som hyser de extrema åsikterna. Sverigedemokraternas talesman i internationella frågor var snabb med att beskylla islamister. Som en käftsmäll rätt tillbaka på honom själv visade det sig vara en högerextrem infödd, blond, norrman och tidigare även medlem i Fremskrittspartiet, Norges motsvarighet till Sverigedemokraterna.

Extremism är alltid av ondo. Oavsett om det till exempel är högerextrema, vänsterextrema, militanta veganer eller anarkister. Den sortens extremism som får vissa människor att rättfärdiga sina ibland horribla handlingar. Extremism som blandar ihop sak och person, och gör det till samma sak.

Nu är det upp till oss att visa att vi är för öppenhet och mot all form av extremism. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att AUF (arbetarpartiets ungdomsförbund) kan återta sitt Utöya, hedra dem som dödats och återfå sitt sommarparadis.

Det blev en bok

Oavsett hur intressant det är att vara i Visby under Almedalsveckan är det ofantligt skönt att komma hem. Jisses vad folk överallt!

Efter debatten om livsmedelsproduktion i Sverige begav jag mig ut i vimlet för att bland annat teckna upp mig på en prenumeration på tidningenFokus.

När jag tog ett svep förbi biblioteket ser jag plötsligt Patrik Sjöberg stå där, redo att signera böcker. Det är klart jag måste ha en bok! Det skrev jag ju senast i morse. Sagt och gjort. Så nu är jag ägare till "Det du inte såg".

Skall vi ha livsmedelsproduktion i Sverige?

Landade i LRF-ladan och lyssnar på en debatt om vi skall ha livsmedelsproduktion i Sverige. Det är intressant att lyssna på olika politiska och affärsmässiga alternativ.

Landsbygdsministern berättar sitt perspektiv. Om hur han tror på matlandet Sverige, och att vi bör försöka exportera mera. Allt bygger på lönsamhet och han säger att han gärna jobbar för likvärdiga regler. Något som jag personligen hade tyckt vara trevligt. Konsekvenserna blir att vi i Sverige inte konkurrerar på lika villkor, med bland annat högre kostnader för bättre djurskydd. Något som vi ju alla är för!

Chefen för ICA berättar hur man numera ursprungsmärker med flaggor och pratar om detta som en långsiktig fråga. Han säger också att kunderna inte gör så stor skillnad mellan ekologiskt och närproducerat.

MP:s Åsa Romson har även hon deklarerat vikten av livsmedelsproduktion för ett öppet landskap. Hon anser att den ekologiska produktionen är ett nyckelsteg. Hon efterlyser också information. Information om vilka förhållanden den danska grisen lever under jämfört med den svenska. Bra att lyfta detta!

Helena Jonsson representerande LRF pratade även hon om vikten av att föra vidare traditionen och kunskapen av att bruka marken. För att kunna bruka marken krävs kunskap och utbildade lantbrukare. Dessa lantbrukare måste få samma spelregler som producenter i andra EU-länder. En mycket viktig fråga.

Hälften av den ekologiska matmarknaden i Sverige är importerad. Här finns en marknad , men konsumenterna måste vara beredda att betala för det.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Almedalen idag

Idag blir det en sväng in till Visby och Almedalen. Egentligen borde man vara där varje dag och delta i den formidabla kompetensutveckling som pågår hela veckan. Fast som småbarnsförälder får jag ge mig till tåls. Min tid kommer, när jag kan gå och frossa i seminarier en hel vecka, och barnen fixar dagarna själva. Tills vidare får jag nöja mig med spridda skurar, att bara delta i vissa delar.

När jag tittade på programmet för idag fastnade jag för ett seminarium som Fryshuset ger om vad barn som skär sig egentligen kostar. Hinner jag in skall jag gå på det.

Ett annat intressant seminarium handlar om framtiden för SydSudan, efter självständigheten nu den 9 juli. Detta finner jag extra intressant eftersom min kusin för närvarande befinner sig där som FN-observatör, just med anledning av den stundande självständigheten.

Jag skulle också kunna tänka mig att köpa Patrik Sjöbergs bok, som signeras på Bokia idag. Patrik har tillsammans med Barn- och Elevombudet ett inlägg på DN-debatt idag, där de kräver att ett idrottsombud inrättas - liknande Barn- och Elevombudet - med uppgift att ta tillvara barns rättigheter inom idrotten. Sedan Patrik Sjöberg trädde fram och berättade om de övergrepp han blivit utsatt för av sin tränare har flera fall dykt upp inom andra klubbar. Bland annat Lugi handboll.

Att som förälder känna sig lugn med att barnen är trygga när de är på träning är viktigt. Likväl som att barnen skall vara trygga i skolan. Eller kyrkan. Eller någon annan aktivitet. Jag vet inte om det är rätt väg att inrätta ett idrottsombud (då får man inte med alla andra aktiviteter som barnen deltar i), men att man på något sätt måste utveckla Barn- och Elevombudets roll är för mig helt klart. Det bör inte bara omfatta skolan, utan även bevaka barnens intressen under deras fritidsaktiviteter, oavsett om dessa rör sig inom idrottsliga, kulturella, kyrkliga eller andra kretsar.

Varje barn som far illa, oavett vart det sker, är ett för mycket.

Sommar

Jag håller på att gå in i sommarläge.

Läget där man kan ligga i en solstol och titta på fåglar. Som den här gladan som brukar cirkla på låg höjd över gården.

Eller käka massvis av jordgubbar, bara för att det är så gott!

Förra året missade jag att köpa "gubbar", men nu ligger i alla fall minst 35 liter i frysen.

Eller baka lite, yngsta dottern gillar chokladbollar, och chokladmuffins.

Så baka kommer vi att göra en massa i sommar.

Och så är det projekt uteplatsen. På andra sidan, där solen steker.

I morsdags-present fick jag trätrallar. Nu skall det planas ut, mätas och passas in. Hoppas på en skön och varm uteplats med både sol och skugga i sommar.

För övrigt blir det väl en sväng till Almedalen nästa vecka för att lyssna på några seminarier. Det är utmärkt kompetensutveckling tycker jag! Enda nackdelen är att det krockar med Stångaspelen. Hur man nu kan lägga Almedalsveckan när man vet att det spelas pärk i dagarna 4...

Försommarkväll vid Kronvalls

Igår kväll hade sonens klass grillkväll vid Kronvalls i Eksta.

Där kan man gå ut på bryggan, och bara sitta och vifta med tårna. För det inte alls djupt.

Det finns mycket spännande att undersöka.

Eller så kan man bara spexa lite framför kameran...

Det var en underbart härligt varm försommarkväll då man verkligen kunde samla in ny energi!

Härlig trio i motljus!

- Vilken mysig kväll vi har haft, sa lilla loppan när jag nattade henne. Kan bara hålla med!

När blir man tant?

Språk är intressant. Hur man uttrycker sig kan uppfattas så olika, beroende på vem mottagaren är och beroende på mottagarens referensram.

För ett tag sedan diskuterade jag och ett antal andra personer för och nackdelar med en nyanställning. I diskussionen använde jag "tant" och "farbror" istället för "man" och "kvinna" vilket uppfattades som nedvärderande av vissa. Det var inte min mening, och jag har bett om ursäkt, men det visar vilken laddning vissa ord har. Och om vikten av att kanske tänka på det innan man uttrycker sig, muntligt eller skriftligt.

När är det okej att säga "tant" och "farbror"? Är det någonsin okej? När blir man tant? Hur länge är det okej att säga "tjej" och "kille"? Skall man konsekvent säga "man" och "kvinna" istället, även om man tycker det låter stelt och konstigt? När slutar man att säga "pojke" och "flicka"? Skall vi kanske börja säga "hen" istället? Alla har vi olika referensramar kring detta, utifrån ålder och bakgrund. Det som uppfattas som okej av en generation kan uppfattas som stötande av en annan och det som uppfattas som stötande i en del av landet kan vara okej i en annan del.

Ett av de absolut fulaste orden i svenska språket (enligt mig) är yngling. Vem är en yngling? Och hur länge?

Ett exempel på hur ord växlar i betydelse och styrka är ordet "röta". I min värld betyder "röta" tur. Som i: "De vann, vilken röta!". I min mammas värld betyder "röta" otur. Det tog ett tag innan vi förstod att vi hade helt olika referensramar kring detta ord.

Oavsett ålder så kan man konstatera. Språk engagerar! Och det du har tänkt säga, kanske inte uppfattas som du hade tänkt dig, beroende på de andras referensramar.

Eller vad tycker du?

Gästinlägg - Tankar om tid

Utifrån mitt tidigare inlägg om tid och hur vi prioriterar vårt liv kommer här ett gästinlägg på ett liknande tema. Från min bror, som bor med sin familj i Peru och arbetar för Diakonia med Peru och Cuba som ansvarsområde.

Om tid.

Det kan synas ironiskt att detta inlägg Om tid skrives på Kuba, där tiden i vissa avseenden synes stå stilla. Då menar jag inte bara den alltjämt stora andelen amerikanska bilar från 50-talet som rullar på Havannas gator. En gammal – nedlåtande men icke desto mindre deskriptiv - CIA refräng lyder:

På Kuba har alla arbete men ingen arbetar

Ingen arbetar men alla produktionsmål uppfylls

Alla produktionsmål uppfylls men det finns inget i affärerna

Det finns inget i affärerna men alla har så de klarar sig

Alla har så de klarar sig men alla klagar över regimen

Alla klagar över regimen men alla deltar i 1 maj marschen till stöd för Fidel och Revolutionen[1]

Mycket har hänt, även på Kuba, sedan dess. Annat består. Syftet här är inte att granska brister rörande mänskliga rättigheter och demokrati eller lyfta fram styrkor gällande utbildning och hälsa. Jag vill resonera om tid. Eventuellt också om tid till vad?

När jag talar med lokala organisationer här berättar de hur män och kvinnor som deltar i organisationernas arbete på frivillig basis ser sig meroch mer bundna till sitt arbete (för att undvika uppsägning), vilket förhindrar större engagemang utanför arbetsplatsen. De pratar om att förlägga till helger och kvällar sådant organisationsarbete som de tidigare kunnat göra på ”betald”[2] arbetstid. Välkommen till vårvärld tänker jag, utan att dra på munnen.

Jag tänker på Sverige vars civila samhälle (organisationer och andra institutioner) givet en nästan unik dynamik och styrka åt demokratin och samhällstyrningen. Socialt kapital på statsvetarspråk, kittet som håller samhället samman kan man säga. Mina föräldrar var nog aktivt engagerade i sammanlagt 10-15 organisationer /föreningar på den tiden på Gotland. De var säkert ett undantag redan då och det finns lika säkert många liknande undantag nu. Jag tror också det finns stora skillnader mellan stad och land i denna fråga. Den generella tendensen är dock tydlig:

Personer i Sverige idag – statistiskt sett – har inte tid eller vill inte prioritera frivilligt engagemang i organisationer, föreningar eller inom politiken. Det handlar säkert om prioriteringar och att man inte delar de värderingar som partier eller organisationer står för men helt klart handlar det också om tid. Den (alltmer knappa) tiden påverkar också naturligtvis en mängd saker bortom engagemang i föreningen X, partiet Y eller organisationen Z.

Jag läser med viss sorg i DN en artikel som frågar om vi inte har tid för döden?[3] I Stockholm väntar man i snitt en månad med att begrava de nära och kära. Folk tar ogärna semester, man hade inte planerat att den döde skulle dö just då, vill skjuta på det så alla kan planera för att närvara. Jag förstår det men ändå inte. Är det en prioritering, handlar det om tid eller är det bara ett planerings- och kontrollbehov?

Det är väl numera allmänt vedertaget att det rimliga är att man arbetar minst 40 timmar i veckan, att familjer lämnar barnen på dagis när de fyllt 1 år och hämtar dem när de börjar skolan. De äldre lämnas på hemmet när de fyllt 80 eller 85 och hämtas till jordfästningen. Båda föräldrarna måste arbeta men det som tidigare var en relevant och viktig jämställdhetsfråga är nu en välfärdsfråga. Slantarna räcker sällan med endast ett lönekuvert till hushållet, oavsett vems det är – även om kvinnans ofattbart nog alltjämt är mindre än mannens. Ett lönekuvert som måste bidra till räntorna på lånen (finns det någon som amorterar?), maten, semestern och kläderna samt annan (oumbärlig?) konsumtion.

Vi har lärt oss att produktivitet är essensiellt och att vår tid är dyrbar. Ekonomisk tillväxt går från att vara ett viktigt bidrag – bland andra – för att nå utveckling till att jämställas med utveckling. Det är bara så man kan förstå att ”marknaden” reagerar negativt (!) på att den svenska statsskulden eller den amerikanska arbetslösheten sjunker. Det är bara så jag kan förstå att en SJ försening på 20 minuter överhuvudtaget ställer till förtret och när den sker regelbundet blir ett reellt problem, både för individen och för arbetsgivaren.

Salvador Dalí, 1931

Någon spelar oss ett spratt, eller rättare sagt något. För det är ett system och det är vi själva som håller i trådarna som får dockorna att dansa. Vi är både publik och aktör. Vissa har naturligtvis fler trådar och andra nästan inga, både ur ett svenskt och internationellt perspektiv men föreställningen rullar på.

Jag vill återta kontrollen över min egen tid. Jag vill lönearbeta 35 timmar i veckan, max. Jag vill vara med och påverka utvecklingen av landet där jag bor. Jag vill se mina barn växa upp utan att känna mig stressad och hjälpa till att ta hand om de som tog hand om mig. Jag tror att det är bra att kunna laga en klocka eller att gå till skomakaren. Jag vill ha ett kylskåp som håller i 50 år, minst. Jag tror att vår natur har ett egenvärde, som inte är ekonomiskt och som inte kan – någonsin – prissättas (vilket inte bör hindra medvetna och politiska beslut – tagna med den insikten – att påverka denna natur med ny infrastruktur eller utsläpp).

Jag vill inte springa i ekorrhjulet, inte leva på kredit och pantsätta min och min familjs (fram)tid. Jag vill inte att skolan skall konkurrensutsättas och vara vinstdrivande eller att patienterna på sjukhuset skall vara lönsamma. Jag vill att tiden skall räcka för våra lärare, sjuksköterskor, hemtjänst och socialsekreterare. Jag vill inte att läkaren skall titta mig i ögonen och säga till mig – igen – nästa gång jag åker till akuten, att endast 4% av sjukvården finansieras via patientavgifter. Jag vill inte – i fall någon tror det – rösta på Vänsterpartiet, inte heller på Moderaterna. Faktum är att min röst inte får begränsas till ett kryss på ett papper var fjärde år.

Jag tror att mycket handlar om drömmar och ogripbara tankar. Fast jag tror lika mycket handlar om aktiva val och konstant – konstruktivt – ifrågasättande. Vad har kylskåpet och skomakaren att göra med min tid? Vilket är mitt ansvar för en fungerande skola och sjukvård där jag bor? Jag tror inte att tid är pengar eller ens att arbete är pengar. Men avlönat arbete genererar nog – bland annat – pengar. Jag kan sälja mitt arbete men inte min tid. Om jag vill ha mer tid kan jag kanske minska lite på lönearbetet men då får jag också mindre pengar. Om jag har mindre pengar kanske jag skall granska mitt konsumtionsmönster? Kanske minska på mängden av märkeskläder, kreditkort, platta TV apparater och internationella semesterresor? I förbifarten ger jag en överhettad jord lite andrum. Kanske jag då också får möjlighet att ägna mer tid åt saker som jag verkligen vill prioritera, som familj, vänner och samhället där jag bor.

/ Magnus Hallbåter

---

[1] Fritt taget från boken ”Kuba” av Tomas Gustafsson.

[2] Genomsnittslönen på Kuba är 75-100 svenska kronor per månad.

[3] http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/har-vi-inte-tid-for-doden 12/11-2010

Såpbubblor en försommardag

Yngsta dottern fick såpbubblor i present av farmor. Stor spön som gör stora bubblor.

Jättekul tycker barnen att jaga bubblorna i vinden.

Och att bara hålla upp spöet i luften och låta vinden göra sitt.

Att jaga och smälla.

Och att göra jättebubblor.

De stressade 70-talisterna

Sara Lomberg skriver i SVD, ett intressant inlägg om åldrar i arbetslivet. Hon börjar sin reflektion med att 35 år verkar vara den ultimata åldern att arbeta i Sverige. Den ålder då man är mest eftertraktad på arbetsmarknaden. Det är dock ofta svårt att få ihop ekvationen arbetsliv och familj just runt 35. Många är inne i hus-familjebildningsfas, och samtidigt som man skall göra karriär och visa framfötterna på jobbet skall man rodda hus och familj hemma.

Inte konstigt att de inte orkar skriver hon. Hon citerar Michael Strauss som har ett företag som heter Go Veteran: ”Allt sammantaget pekar på att alla ska vara 30 år, ha 20 års arbetserfarenhet, ha barn som aldrig är sjuka och dagis som är öppna 24timmar om dygnet och aldrig har temadagar.” Det är klart att man som person inte orkar med den situationen någon längre tid. För att inte tala om våra barn. Hur skall de orka?

I sista stycket beskriver Sara hur stressforskaren Tomas Danielsson hävdar att 70-talisterna är på väg mot en katastrof. De jobbar när de är sjuka, de slår på datorn för att jobba när barnen gått och lagt sig. Enligt Sara så varnar experter på landets stressmottagningar för en våg av 70-talister sommår dåligt. 70% av deras klienter är kvinnor mellan 35 och 50.

Jag är en av dem. En kvinna mellan 35 och 50, som jobbar för mycket samtidigt som jag försöker fixa hemma och skjutsa barn på olika aktiviteter. Och jag har varit väldigt trött senaste tiden. Det finns många stressmoment i min omgiving. Det är omorganisation och indragning av personal på jobbet, det är kollegor som inte orkar och mår dåligt, det är politiska sammanträden som drar in på kvällstid så att man måste låta någonannan hämta på dagis, det är helger som är fullbokade av aktiviteter.

Sen försöker vi hitta ledig tid på helgen också, där det går. Förr vilade man på söndagen från allt arbete, så är det inte längre. Gränsen mellan vardagens aktiviteter och helgens flyter ihop. Ibland tycker vi det är bra att inte barnen leker med en kompis, man kan må bra av att bara "vara" och ha lite tråkigt också. Jag tror det är viktigt att säga nej ibland, för att bromsa även för barnen.

Det handlar också omatt inte hela tiden behöva vara så duktig. Det är okej att ligga i solstolen ibland och bara vila. Semester tillsammans ger energi, som när vi var i Thailand i februari.

Jag har inte rensat rabatterna. Jag tycker det är jättetråkigt och kommer förmodligen att lägga igen dem. Jag har inget intresse av att ligga och kräla efter ogräs när jag är ledig. Vi funderar även på att ta hjälp med städningen med hjälp av RUT-avdraget. Just för att få mer tid och mindre stress. Nu har ju till och med miljöpartiet kommit på att det där med RUT inte är så dumt. Det var på tiden.

Det gäller att hitta det i vardagen som ger energi, för att orka. Och samtidigt försöka eliminera det som tar energi. Att vara aktiv politiskt ger mig energi, och att åka med barnen på deras aktiviteter. Eleverna i skolan ger också energi, medan all administration på jobbet, neddragningar och "måsten" suger energi ur mig, och det är inte värt det. Att bli av med all den energin.

Därför skall jag vara föräldraledig i höst. En dag i veckan skall jag och yngsta dottern vara hemma och mysa.

Livskvalitet. Jag tror det är det som det handlar om, och även om jag själv glömmer bort det med jämna mellanrum. Det inte den som har gjort mest och tjänat mest som vinner i slutändan. Det är vad du gjort med livet och dem som står nära dig som räknas. Över huvud taget tror jag många av oss är dåliga på att komma ihåg det.

Livskvalitet och "downshifting", det tror jag skulle kunna vara marknadsförings argument för att flytta till Gotland. Närmare till jobbet (räknat i restid), nära till service såsom förskolor och skolor men även äldreboende. Avslappnande natur runt hörnet.

Min syster (som i och för sig bor i Skåne) skrev på sin facebook i veckan :"Man kanske skulle göra som den legendariske skomakaren, stänga butiken och njuta av all växtlighet..."

Vilken bra idé!